Tvivel och tillit

torsdag, januari 13, 2005

skapare av himmel och jord

Jo. Jag tror på en skapargud.

Jag tror att Gud både satte igång världen och har en aktiv del i skapelsen nu. Det är uppenbart att han inte gör det på ett sätt som ägnar sig för oss att studera, och det tycks som om han för det mesta låter saker ta hand om sig själva. Exakt var Gud ingriper kan vi inte veta.

Jag tror att Gud är ärlig, och har gjort världen på det sätt som den ser ut att vara. Inklusive årmiljarder, evolution och allt vad det innebär.

Jag tror också att hela det här tjafset om hur Gud egentligen gick till väga när han skapade mest grundar sig i att somliga har velat använda naturvetenskapen för att påstå att en tro på Skaparen är orimlig eller omöjlig. So what? Låt den vara orimlig i deras ögon då, den blir väl inte mindre relevant för det. Att det inte är omöjligt att tro vet vi redan.

För övrigt förstår jag inte varför vi ska låta någon annan bestämma vad det är vi tror på och står för. Det är en betydligt mer relevant fråga.

Idag läste jag Lutherhjälpens tidning, och sedan ett kapitel ur klassikern Herr Gud, det är Anna. Det som slår mig är att jag tänker ”Just det, så här var det ju”. När jag värjer mig emot alla föreställningar om att kristendom innebär att vara dum, auktoritetstroende, konservativ eller rentav bakåtsträvande, motståndare till allt roligt och dessutom antiintellektuell, då har jag samtidigt tagit åt mig så mycket av dessa synsätt att jag nästan blir förvånad när jag märker att det finns folk som faktiskt utövar religionen mer eller mindre på det sätt som jag uppfattar den.

När jag försvarar kristendomen, på mitt blygsamma och väldigt omissionerande vis, brukar jag påpeka att det kan vara värt att kolla hur folk som utövar en religion ser på den, och då inte bara se till de mest extrema och iögonfallande grupperingarna. På något sätt har jag inte lytt mitt eget råd. Jag ser bara stollarna å ena sidan och de rabiata motståndarna till allt vad religion heter å andra sidan, och är nästan blind för de kloka, jordnära och ansvarstagande kristna. De finns. Jag vill vara en av dem.

söndag, januari 09, 2005

Jag tror på Gud fader allsmäktig

Jag tror är ju ett uttryck som man ofta klagar på. Det finns två aspekter på tro, försanthållande och tillit ("förtröstan"). Det senare är ju den praktiskt sett mest intressanta. Det där med vad man håller för sant och inte är delvis en annan sak, kanske ofta mest en bieffekt. Jag är agnostiker, om man så vill, eftersom jag gärna erkänner att vi inte i strikt mening kan veta särskilt mycket om Gud.

Ändå &emdash; eller kanske just därför &emdash; slår jag vakt om många grundläggande teser på ett sätt som kan te sig dogmatiskt. Det beror på att det inte är mycket bevänt med en halv religion. Jag vill ha en hel. Bit över alltihop! Ben och kärnor kan man alltid spotta ut.

Jag är fullständigt ärlig och uppriktigt när jag säger att jag tror. Jag litar på Gud och jag vill bekänna mig som kristen. Det handlar inte om att kunna försvara teologiska spetsfundigheter eller att ta hem filosofiska debattpoäng. Det går alldeles utmärkt att försöka leva ett kristet liv och ansluta sig till Kyrkans bekännelse utan att förstå varenda detalj. Gud tar hand om det jag inte förstår. (Hmm. Är detta en antydan till dubbeltänk? Ett försök att ursäkta slarvigt tänkande? Vi får väl se.)

Gud fader. Säga vad man vill om könsroller och det absurda i att tänka sig Gud som en person med kön, det går ändå att hitta mytisk och symbolisk mening i att kalla honom fader. Jag lägger in en hel del i det. En far är en som uppmuntrar sina barn till självständighet och att gå ut och visa vad man går för. Beskyddar och försvarar, men mest i form av uppmuntran och goda råd och inte någon ständig aktiv övervakning. Ger identitet och sammanhang. Erbjuder ett hem åt den som vill, oavsett trassel, som i liknelsen om den förlorade sonen.

[Politiskt korrekt brasklapp: det här sättet att tala om fadern behöver inte vara ett uttalande om hur mänskliga fäder (och mödrar) är eller bör vara. Vanliga människor innehåller alltid en blandning av alla möjliga arketyper.]

Allsmäktig. Jag tror att Gud faktiskt kan göra vad som helst, men att han i den här skapelsen följer sina egna spelregler. Jag tror att Gud kan göra under, att han har sina egna bakdörrar för att gripa in i skeenden, men att han mycket sällan (och aldrig på ett för oss förutsägbart sätt) faktiskt direkt påverkar makroskopiska fysiska händelser utan för det mesta agerar genom människor. (Och hur påverkar han människorna? Ah! Intressant fråga. Jag återkommer till det, förmodligen många gånger.)

***


Hur är det nu med min intellektuella hederlighet? Den centrala frågan är väl om jag kan motivera min tro.

Behöver jag motivera detta? Jag är mest intresserad av min religion som en fungerande attityd till livet. Ska man vara krass så är såna här intellektuella övningar mest en sak jag ägnar mig åt för att jag ibland finner att jag utifrån min religiösa livshållning uttalar mig om hur saker är eller bör vara. Eftersom förnuft är en av de dygder jag håller högst anser jag att det är en hederssak att granska mitt eget tänkande och se om det är förnuftigt.

Det är en gammal iakttagelse att tankar oftast börjar med att man redan har en åsikt, och sedan försöker man motivera den. De historiska orsakerna till att man håller vissa åsikter och uppfattningar (i detta fall: min uppfostran och många personliga erfarenheter av att aktivt utövande av kristendomen är bra för mig och andra) är oftast helt andra än de motiveringar man drar upp för att försvara dem (i detta fall: å ena sidan hänvisningar till sådant som visar att människan har ett grundläggande religiöst behov, å andra sidan historiska och textkritiska argument som förankrar kristendomen i något som liknar fakta). Så är det, i grova drag.

Hur jag än vänder och vrider mig så är det så att en del av min världsbild är grundad i känslor och inte i förnuft. Det är inte egentligen ett problem, anser jag, så länge det harmonierar med förnuftet.

Om ärlighet och intellektuell heder är samma sak, då är jag nog på den säkra sidan. Vi får väl se vart det här tar vägen. Ett nytt avsnitt av trosbekännelsen dyker upp på denna plats i sinom tid.


torsdag, december 23, 2004

sfärernas dissonans

Mitt projekt att gå igenom trosbekännelsen får vänta till efter jul. Här kommer lite gnäll om något som jag ser som ett stort problem: att folk som inte har samma syn på saker inte kan behandla varann som folk.

Jag tittade in på Evolutionblog (Ja, jag tycker illa om den s k "kreationismen". Någon gång kanske jag går in på detaljer.) Jag har inte hängt där så mycket, men jag gillar den sakliga och noggranna attityden i de inlägg jag har läst. Texten daterad i söndags handlar om ett läskigt tv-program. Jag hatar den där sortens pratshower, som mest är babbel och ofta går ut på att folk förlöjligar varandras argument i stället för att samtala. Det är lika obehagligt vilken sida jag än håller på. Jag har ganska mycket empati, och har så många gånger befunnit mig på den sidan som blir nergjord och inte tagen på allvar.

Det handlar alltså om ateism kontra gudstro, i kontext av den otroligt löjliga debatt om evolution i skolorna som de har i USA. I detta inlägg är dock evolutionen i bakgrunden, och i förgrunden är ett oerhört nedrigt sätt att göra ner en annan livshållning än ens egen.

Jag blir så ARG när man lägger ord i munnen på folk, när någon vill tolka en annan människas tankar och berätta sin karikatyr av saken för alla. Jag blir så ARG när man pratar över huvudet på folk, när man visar så lite respekt, när man inte tillåter folk att behålla ansiktet. Jag blir så ARG! Och vems sida ska jag vara på här? Jag är naturligtvis på den stackars attackerade ateistens sida. Sånt här ska man inte behöva stå ut med.

Om jag förväntar mig att få uttrycka mina tankar och bli tagen på allvar, då måste jag vara beredd att ta andra på allvar också. Alla rättigheter jag själv vill ha, inklusive religionsfriheten, måste jag ju unna andra. Var har vi det civiliserade samhället, där ödmjukhet inför fakta och livsvisdom kommer först?

Jag längtar efter det sant mångkulturella samhället. En metakultur som kan omfatta många olika livsstilar, och med en tydlig ram för hur man samtalar, samarbetar och umgås över gränserna utan rädsla, propaganda
eller behov av att visa avståndstagande. En metakultur där man jobbar och går i skolan, medan man tillhör olika kulturer hemma och på fritiden. En metakultur där olika religiösa uttryck får synas, men är inramade av samförstånd och umgängesregler som gör att man inte behöver ta illa upp över dem.

Det är med såna aggressiva attityder som i tv-programmet han redogör för som man odlar hat. Jag förstår varför folk vill ta avstånd från religion, om den innebär att man måste vara så rabiat.

Fast jag ser ett problem här. Det är väldigt stor skillnad på den kristendom jag har växt upp med, ifrågasatt och växt in i.

Personally, I don't understand people who are inspired by the thought of being slaves to an omnipotent God. Yes, slaves. What else do you call it when disobeying the master is rewarded by an eternal swim in
the lake of fire?

För det första är det förstås rätt få som blir inspirerade av att tänka på sig själva som slavar. I den kristna retoriken pratar man ju om att vi var slavar under synden (besvärligt ord, men det betyder allt som skiljer oss från Gud och stänger oss inne) och lagen, men nu är fria genom Kristus och kan räta på oss och gå vidare. Friheten är ett ganska genomgående tema i hur kristna ser på livet, enligt min erfarenhet. I alla fall de kristna som känns trygga i sin tro och inte spända och hysteriska.

För det andra är det inte rättvist att överföra mänskliga relationers problem på vår relation till vår skapare. Enligt myten var vi skapade till harmoni, men den bröts. Den enda som förstår hur vi kan nå vår fulla potential och bli hela, vackra och fullkomliga är förstås den som har den ursprungliga ritningen. Vi är inte slavar. Vi är fundamentalt ensamma på ett sätt vi inte riktigt klarar av. Man kan tycka att det bästa vore om Gud kastade bort den misslyckade skapelsen, men han tycker att vi är så mycket värda att han inte
slänger oss i elden utan erbjuder oss att komma tillbaka igen. Det där med den dubbla utgången är något som många inte vill ta i med tång, men jag tycker att den mest rimliga förklaringen är att det ytterst är
ett val vi själva gör: vill vi till Gud eller inte? Och vad än "fundamentalisterna" (det är ett puckat uttryck) säger är jag säker på att Gud kan ordna det även för såna som inte själva inser att Kristus
hade nåt med saken att göra.

Religious people take it for granted that God exists, that he is perfectly good, that we can know his thoughts on moral issues, and that we should obey him in all things. They base their moral claims on this foundation. Atheists take it for granted that human happiness is good and that a just and fair society is the best device for maximizing human happiness.

Och här blir jag nästan lite irriterad över generaliseringen över vad religiösa människor tänker och tycker. För det första finns det fler religioner än tre i världen, och folk i de olika religionerna tänker på väldigt många olika sätt om detta. Inom religonerna också, för den delen. Men låt gå för det, det är väl bara rättvist, när så många representanter för olika religioner envist hävdar att det inte kan finnas någon moral om man inte tror på Gud. Om Gud finns, så finns han väl oavsett om man tror på honom eller inte. Genom Kyrkans historia har man ofta erkänt att det går att komma nära Guds vilja även på andra vägar än genom kyrkan själv. Det är så PUCKAT att säga att ateister inte kan ha någon moral!

Men den grundläggande frågan är ändå denna: kan vi veta Guds vilja, alltid och i alla frågor? Många gånger tycker jag att det är skönt att luta mig på tanken att det finns ett rätt svar, och att fastän vi inte känner till det finns det någon som gör det. Det där med Guds vilja är det som jag själv brottas med mest, de dagar jag tror. (De dagar jag inte tror brottas jag med frågan om Guds existens.) Men man får väl inse att det bara är att titta på kristenhetens historia för att se att det är uppenbart att man inte alltid vet Guds vilja. I så fall skulle kristna väldigt sällan göra stora och systematiska fel, och ändå har en hel del ont gjorts i religionens namn. Jag tror att det är för att man förväxlar Guds vilja med sin egen och inte är ödmjuk nog. Det är mycket lättare hänt om man är säker på att man själv alltid vet vad Gud vill. Hur kan man vara säker? Hur törs man säga till Gud: "Jag vet nog vad du egentligen vill"?

Att lyda Gud är inte så lätt, det borde alla kristna veta. Vi tror att Gud vet vad som i längden är bäst för oss, men de som tror att de själva kan utläsa alla svaren vid varje enskild situation, de är helt enkelt lite för stöddiga. Gör man saker i hat och vrede, eller av illvilja, rädsla, avundsjuka eller fåfänga, då kan man ändå börja misstänka att man inte gör det på något sätt eller av något anledning som Gud skulle uppmuntra.

Hur ska folk kunna mötas om man aldrig samtalar, lyssnar, är beredd att sätta sig in i en annan persons resonemang? Man måste börja med sig själv, och försöka lära sig tala med folk i stället för att tala till dem eller över huvudet på dem.

***

Varför är det så stor skillnad på kristendomen som jag har lärt känna den, och den religion som man berättar för mig om i tredje hand?

onsdag, december 22, 2004

Intellektuell heder

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det här med intellektuell heder. Jag försöker verkligen vara hederlig. Jag bemödar mig om att rannsaka alla mina antaganden, redovisa de svaga punkterna i resonemangen och erkänna vad jag inte vet. Någonstans vet jag ändå att det inte är nog. I de kretsar av kritiskt tänkande människor där jag gärna skulle vilja känna mig hemma, där är det ju faktiskt så att man inte får kallas förnuftig om man har element i sin världsbild som inte kan härledas på empiriska fakta. Det enda som existerar är det som går att kvantifiera. (Jo, jag vet. Det beror på hur man definierar begreppet "att existera". Jag har också kommit fram till att Gud inte "existerar" i någon naturvetenskapligt användbar mening. Men det spelar ingen roll, det finns fortfarande saker som är viktiga i mitt liv som inte går att kvantifiera.)

Jag tror att jag ska göra som så att jag går igenom trosbekännelsen bit för bit och försöker bena ut vad det är jag tror på och inte, och vad det kan ha för relevans för min eventuella intellektuella heder.

***

För övrigt inser jag när jag tittar på mina tidigare inlägg att det är svårt att läsa detta på det vis som jag ofta läser bloggar, alltså skummar igenom inläggen på korta raster. Det jag har skrivit är nästan obegripligt för mig själv om jag inte läser det rätt långsamt.



tisdag, december 21, 2004

Reclaim the piety!

Fromhet har en dålig klang nuförtiden. Det osar lite av skenhelighet, kanske med en underton av dubbelmoral. Det låter som något väldigt introvert och verklighetsfrämmande.

Men är det inte egentligen kärnan i en religion? Tro utan handling är död (återigen kvasiciterar jag lite på en höft). Kristendom handlar ju egentligen inte främst om att bygga en avancerad lära. I nåt gammalt nummer av Trots Allt var det nån som skrev att vår kyrka riskerar att bli en sammanslutning av åsikter och tyckande, och glömma bort det som är den andliga erfarenheten. Omoget.

Nej, bön och goda gärningar. Att varje dag vända sig till Gud och se att man har del i ansvaret för att förvalta världen och se sina medmänniskor. Kärlek och medkänsla. Det finns ju en värld full av olycka och ensamhet, orättvisor, våld och hunger. Nära och långt borta. Om teologin hindrar en från att leva och utföra sitt uppdrag, då är den av ondo. Vi gräver ner vårt pund medan vi försöker reda ut huruvida Gud egentligen finns. Är det inte absurdt?

Att ha en rytm av bön och gudstjänst, och att med denna grund gå styrkt ut i världen och ta sitt uppdrag på allvar. När jag tänker sådana tankar känner jag mig på samma gång lugn och upprymd. Det är som om något faller på plats.

Jag längtar efter den enkla fromheten och efter den tro som får konsekvenser i handling. Jag är lite rädd för den också, eftersom jag har sett att handlingar i tro inte alltid är av godo. Men man måste våga något. Vad är det med mig? Här står jag med mitt pund i handen och tittar på gropen jag grävt. Ska jag släppa ner det och spara det i säkerhet? Eller ska jag ta mod till mig och stoppa det i bältet och bege mig in till staden?

Kom igen!

måndag, december 20, 2004

Handling!

Ett problem med mig är att jag har så lätt att känna mig alienerad, utanför och ignorerad. När jag gör det rannsakar jag mig själv för att hitta felen, vad det är som gör att jag är utanför. I själva verket kanske jag inte alls är mer exkluderad än andra. Jag misstänker att det bara är att jag behöver mer självbekräftelse än de flesta för att känna att jag verkligen hör hemma någonstans.

Nog med gnäll nu. Vad det handlar om är livet, som ska levas. Jag har inte tid att grubbla för mycket, och tron är precis som kärleken något man gör, inte något man uppnår genom logiska slutledningar. Jag vill ha livet och verkligheten, den levande erfarenheten! Jag vill vara för saker och inte bara emot. Jag skulle ju agera, verka för kärlek och förståelse, försoning mellan människor, de fattigas och svagas rätt. Det var ju faktiskt detta det handlade om, inte bara min fåfänga.

Jag vill bli respekterad, inte bara tolererad. Och det uppnår jag bara om jag faktiskt förtjänar respekt genom att leva som jag lär (eller åtminstone synligt försöka) och genom att åstadkomma saker.

söndag, december 19, 2004

Kan man tro på Gud?

En kille frågade mig en gång om man kan tro på Gud. "Det är klart man kan", svarade jag. Han tyckte att hans materialistiska världsbild inte hade utrymme för någon Gud, och han sörjde över det eftersom han gärna skulle ha en tro. Tyvärr hade vi inte tid att prata mer om saken. Jag är inte säker på att jag hade kunnat säga så mycket vettigt ändå. Vad säger man? Uppenbarligen kan jag tro på Gud, men jag har ju ärligt talat inte svaret på alla frågor jag heller. Jag är inte ens säker på att jag kan tala för den kristna tron, vilket är ett av mina största problem på det här området.

Två gånger har jag talat allvar med mig själv och sagt mig att jag måste kunna förena tanke och känsla för att kunna vara en hel människa. Två gånger har jag allvarligt övervägt ifall jag kan tillåta mig att tro på Gud.

Den första gången var i tonåren. Det var när jag insåg att det inte finns några gudsbevis och att man inte kan resonera sig fram till att kristendomen är sann -- eller ens till att Gud finns. Jag tyckte att jag borde se verkligheten i vitögat, och att jag inte kunde tillbe en Gud som jag inte hade några argument för att tro på. Argumenten kom med min ångest och längtan, när jag insåg att religionen är så djupt rotad i mig att jag måste vända mig till Gud för att inte få slagsida i livet och ett hål i själen. Kanske skulle det gå att omprogrammera mig, så att jag kan leva utan tron, men varför skulle jag vilja det? Jag beslöt mig för att själva denna starka och påtagliga längtan var ett tecken på att jag åtminstone är ett religiöst djur. Om det var ärlig och hel jag ville vara, så måste jag erkänna denna sida av mig själv. Man kan inte resonera sig fram till Gud, men behovet av Gud ser jag som ett tecken på att det finns en verklighet bortom det vi ser, en verklighet som jag också har del i. Resten är ett språng i tro.

Den andra gången, några år senare, grubblade jag så djupt på tillvarons natur att hela mitt liv gick på tomgång i väntan på att jag skulle hitta en fast grund att börja mina tankar och handlingar utifrån. Den var mycket undflyende. Jag är lagd åt det filosofiska och logiska hållet, men samtidigt en handlingsmänniska och har starka känslor. Det här med att kräva av mig själv att jag skulle börja helt från grunden och bygga upp min världsbild på nytt innan jag kunde tillåta mig att leva och göra något höll på att ta knäcken på mig totalt. När jag insåg att jag ju kände till ett sätt att leva som faktiskt funkade och var bra för mig, men att jag hindrade mig själv från att tillämpa det, då gav jag upp. Ingen vet allt, och en människa kan inte vara tvungen att på egen hand klara ut allt det som generationer av filosofer har svettats med. Man måste tillåta sig att leva och handla så gott man kan, utifrån de mindre perfekta verktyg man har. Så jag grät, och gick till kyrkan och fick personlig förbön och kom tillbaka till livet.

Det är inte uppenbart att leder till slutsatsen att kristendomen är sann. Finns Gud? Kom han till världen? Dog han för oss? Det plågar mig att jag inte kan veta. Jag tror för att jag tror, men hela tiden är jag medveten om att det kan vara självbedrägeri. Jesus var en historisk person. Det finns massor av vettiga argument för kristendomen, och indicier som tyder på att det ligger något i det. Men inget håller för att övertyga det tränade skeptiska intellektet. Det handlar om att släppa taget, och tro trots allt. Och hur är man då skyddad från att gå totalt vilse i sina egna föreställningar? Jag vet hur jag själv resonerar: med balanserade övervägningar, användning av förnuftet och med hjälp av sina medvandrare i tron ska man kunna klara att hålla sig på vägen.

Problemet jag nämnde är att många verkar skippa det där med förnuftet, och deras tro leder dem ut på så stolliga irrfärder att jag blir alldeles beklämd. Och ändå, vem är jag att döma? För det första får jag inte göra det ("döm inte, så ska inte heller ni bli dömda", kvasicitat från bibelställe jag inte hittar just nu) och för det andra är jag själv ju nästan lika stollig. Eller? Och frågan är alltså om jag med gott samvete kan leda in mina medmänniskor i en religion som kan ge dem argument för så huvudlösa ståndpunkter.

Samtidigt är kristendomen som jag känner den i grunden så sund och vettig att jag ofta har sagt att jag gärna står för den även om den visar sig vara helt falsk. Som Surpöl säger i en förtvivlad stund i Silvertronen (den sjätte Narnia-boken): "Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia." Så är det, och där står jag. Tveksam, men tvungen att ta ställning för att kunna gå vidare med livet står jag nu på kyrkans sida.

Det är sånt här jag kommer att skriva om här. De svåraste, besvärligaste tankarna. De hädiska och skitiga tankarna, de mest intima funderingarna som jag så sällan uttalar av rädsla för att det som ligger mig närmast om hjärtat ska bli förlöjligat och släpat i smutsen. Jag tror för att jag tror, och inte kan låta bli. Men hur kan jag stå för det, hur kan jag leva som kristen? Hur gör man?