Tvivel och tillit

söndag, december 19, 2004

Kan man tro på Gud?

En kille frågade mig en gång om man kan tro på Gud. "Det är klart man kan", svarade jag. Han tyckte att hans materialistiska världsbild inte hade utrymme för någon Gud, och han sörjde över det eftersom han gärna skulle ha en tro. Tyvärr hade vi inte tid att prata mer om saken. Jag är inte säker på att jag hade kunnat säga så mycket vettigt ändå. Vad säger man? Uppenbarligen kan jag tro på Gud, men jag har ju ärligt talat inte svaret på alla frågor jag heller. Jag är inte ens säker på att jag kan tala för den kristna tron, vilket är ett av mina största problem på det här området.

Två gånger har jag talat allvar med mig själv och sagt mig att jag måste kunna förena tanke och känsla för att kunna vara en hel människa. Två gånger har jag allvarligt övervägt ifall jag kan tillåta mig att tro på Gud.

Den första gången var i tonåren. Det var när jag insåg att det inte finns några gudsbevis och att man inte kan resonera sig fram till att kristendomen är sann -- eller ens till att Gud finns. Jag tyckte att jag borde se verkligheten i vitögat, och att jag inte kunde tillbe en Gud som jag inte hade några argument för att tro på. Argumenten kom med min ångest och längtan, när jag insåg att religionen är så djupt rotad i mig att jag måste vända mig till Gud för att inte få slagsida i livet och ett hål i själen. Kanske skulle det gå att omprogrammera mig, så att jag kan leva utan tron, men varför skulle jag vilja det? Jag beslöt mig för att själva denna starka och påtagliga längtan var ett tecken på att jag åtminstone är ett religiöst djur. Om det var ärlig och hel jag ville vara, så måste jag erkänna denna sida av mig själv. Man kan inte resonera sig fram till Gud, men behovet av Gud ser jag som ett tecken på att det finns en verklighet bortom det vi ser, en verklighet som jag också har del i. Resten är ett språng i tro.

Den andra gången, några år senare, grubblade jag så djupt på tillvarons natur att hela mitt liv gick på tomgång i väntan på att jag skulle hitta en fast grund att börja mina tankar och handlingar utifrån. Den var mycket undflyende. Jag är lagd åt det filosofiska och logiska hållet, men samtidigt en handlingsmänniska och har starka känslor. Det här med att kräva av mig själv att jag skulle börja helt från grunden och bygga upp min världsbild på nytt innan jag kunde tillåta mig att leva och göra något höll på att ta knäcken på mig totalt. När jag insåg att jag ju kände till ett sätt att leva som faktiskt funkade och var bra för mig, men att jag hindrade mig själv från att tillämpa det, då gav jag upp. Ingen vet allt, och en människa kan inte vara tvungen att på egen hand klara ut allt det som generationer av filosofer har svettats med. Man måste tillåta sig att leva och handla så gott man kan, utifrån de mindre perfekta verktyg man har. Så jag grät, och gick till kyrkan och fick personlig förbön och kom tillbaka till livet.

Det är inte uppenbart att leder till slutsatsen att kristendomen är sann. Finns Gud? Kom han till världen? Dog han för oss? Det plågar mig att jag inte kan veta. Jag tror för att jag tror, men hela tiden är jag medveten om att det kan vara självbedrägeri. Jesus var en historisk person. Det finns massor av vettiga argument för kristendomen, och indicier som tyder på att det ligger något i det. Men inget håller för att övertyga det tränade skeptiska intellektet. Det handlar om att släppa taget, och tro trots allt. Och hur är man då skyddad från att gå totalt vilse i sina egna föreställningar? Jag vet hur jag själv resonerar: med balanserade övervägningar, användning av förnuftet och med hjälp av sina medvandrare i tron ska man kunna klara att hålla sig på vägen.

Problemet jag nämnde är att många verkar skippa det där med förnuftet, och deras tro leder dem ut på så stolliga irrfärder att jag blir alldeles beklämd. Och ändå, vem är jag att döma? För det första får jag inte göra det ("döm inte, så ska inte heller ni bli dömda", kvasicitat från bibelställe jag inte hittar just nu) och för det andra är jag själv ju nästan lika stollig. Eller? Och frågan är alltså om jag med gott samvete kan leda in mina medmänniskor i en religion som kan ge dem argument för så huvudlösa ståndpunkter.

Samtidigt är kristendomen som jag känner den i grunden så sund och vettig att jag ofta har sagt att jag gärna står för den även om den visar sig vara helt falsk. Som Surpöl säger i en förtvivlad stund i Silvertronen (den sjätte Narnia-boken): "Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia." Så är det, och där står jag. Tveksam, men tvungen att ta ställning för att kunna gå vidare med livet står jag nu på kyrkans sida.

Det är sånt här jag kommer att skriva om här. De svåraste, besvärligaste tankarna. De hädiska och skitiga tankarna, de mest intima funderingarna som jag så sällan uttalar av rädsla för att det som ligger mig närmast om hjärtat ska bli förlöjligat och släpat i smutsen. Jag tror för att jag tror, och inte kan låta bli. Men hur kan jag stå för det, hur kan jag leva som kristen? Hur gör man?

0 Lp,,emtarer:



<< Home