Tvivel och tillit

torsdag, december 16, 2004

Kristen i garderoben

Jag är kristen. Smaka på det! Vad betyder det egentligen? Betyder det att jag är lättlurad? Att jag går i auktoriteters ledband och drillas att lyda? Eller att jag lider av vanföreställningar och hallucinationer? Kanske är det bara så att jag är för dum för att inse vilket elände som kommer ut av all religion, och att det bara är vidskepelser som vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan.

Det är kanske inte så konstigt att jag oftast väljer att tala väldigt tyst om min bekännelse. Vid det här laget är jag väldigt trött på att behöva stå till svars för korståg och häxbränningar, patriarkatets förtryck, sexualskräck, vetenskapsfientlighet och annat som i populärkulturen förknippas med min religion. Det spelar ingen roll vad jag tycker att jag står för, eller hur jag förstår det kristna budskapet. Det frågar man sällan efter. Det som spelar roll är att jag frivilligt ställer mig under en etikett som har kommit att stå för allt livsfientligt man kan tänka sig.

Ibland drabbas jag av trots. Religionsfrihet står i grundlagen, och det finns en punkt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna om att man har rätt att utöva sin religion. Ska jag behöva gå och smussla med det! Det är ju löjligt! Man måste ju kunna vara ärlig och uppriktig, och stå för sina övertygelser. När jag tänker så händer det att jag faktiskt säger det. "Jag är faktiskt praktiserande kristen." Men det är inte så ofta.

Ärligt talat är det ju inte bara en kamp med omgivningen, utan också en brottning med mig själv. Hur kan jag egentligen intellektuellt försvara en gudstro? Jag litar starkt till förnuftet, men med enbart förnuft kan man inte hitta Gud. Eller för den delen: vill jag verkligen vara en av de där jobbiga typerna som samlas under etiketten kristna? Hör jag verkligen hemma i samma gäng?

Prästen i min församling sade en gång i en predikan att det inte är friskt och normalt för en kristen människa att tvivla. Jag tror att han hade fel. Jag tror att man för att vara en mogen kristen måste samsas med tvivlet, omfamna och acceptera det. Sopar man det under mattan kan det ligga och mögla, försöker man springa ifrån det tar det en genväg och möter i en frontalkrock. Jag kan inte förstå hur man som vuxen, ärlig och tänkande kan bortse från de intellektuella problem som tron erbjuder.

En sak jag önskar mig är ett sammanhang där jag kunde känna mig trygg, där jag kunde diskutera såna här saker med erfarna kristna. Jag känner mig ensam. Det är därför jag har skaffat den här bloggen: för att kunna skriva av mig alla de svåra och jobbiga funderingarna, ilskan, frustrationen och tvivlen. En hel del inspiration kommer från Real Live Preacher (fast jag hoppas kunna fortsätta vara anonym, vilket inte han är) och från andra bloggare som är vettiga och förnuftiga och tröstar mig när jag är som mest desillusionerad.

Jag är kristen, trots allt. Jag tror på Gud, som skapat världen och som bryr sig om oss människor. Jag tror att han kommit till oss som en människa och dött för att vi skulle komma närmare honom. Jag tror på uppståndelsen, jag tror på förlåtelse och försoning. Jag tror på kärleken som den högsta lagen. Jag är döpt och går i kyrkan. När det är som bäst är det så enkelt, när det är som värst är det så förfärligt svårt.

0 Lp,,emtarer:

Skicka en kommentar

<< Home