Tvivel och tillit

torsdag, december 23, 2004

sfärernas dissonans

Mitt projekt att gå igenom trosbekännelsen får vänta till efter jul. Här kommer lite gnäll om något som jag ser som ett stort problem: att folk som inte har samma syn på saker inte kan behandla varann som folk.

Jag tittade in på Evolutionblog (Ja, jag tycker illa om den s k "kreationismen". Någon gång kanske jag går in på detaljer.) Jag har inte hängt där så mycket, men jag gillar den sakliga och noggranna attityden i de inlägg jag har läst. Texten daterad i söndags handlar om ett läskigt tv-program. Jag hatar den där sortens pratshower, som mest är babbel och ofta går ut på att folk förlöjligar varandras argument i stället för att samtala. Det är lika obehagligt vilken sida jag än håller på. Jag har ganska mycket empati, och har så många gånger befunnit mig på den sidan som blir nergjord och inte tagen på allvar.

Det handlar alltså om ateism kontra gudstro, i kontext av den otroligt löjliga debatt om evolution i skolorna som de har i USA. I detta inlägg är dock evolutionen i bakgrunden, och i förgrunden är ett oerhört nedrigt sätt att göra ner en annan livshållning än ens egen.

Jag blir så ARG när man lägger ord i munnen på folk, när någon vill tolka en annan människas tankar och berätta sin karikatyr av saken för alla. Jag blir så ARG när man pratar över huvudet på folk, när man visar så lite respekt, när man inte tillåter folk att behålla ansiktet. Jag blir så ARG! Och vems sida ska jag vara på här? Jag är naturligtvis på den stackars attackerade ateistens sida. Sånt här ska man inte behöva stå ut med.

Om jag förväntar mig att få uttrycka mina tankar och bli tagen på allvar, då måste jag vara beredd att ta andra på allvar också. Alla rättigheter jag själv vill ha, inklusive religionsfriheten, måste jag ju unna andra. Var har vi det civiliserade samhället, där ödmjukhet inför fakta och livsvisdom kommer först?

Jag längtar efter det sant mångkulturella samhället. En metakultur som kan omfatta många olika livsstilar, och med en tydlig ram för hur man samtalar, samarbetar och umgås över gränserna utan rädsla, propaganda
eller behov av att visa avståndstagande. En metakultur där man jobbar och går i skolan, medan man tillhör olika kulturer hemma och på fritiden. En metakultur där olika religiösa uttryck får synas, men är inramade av samförstånd och umgängesregler som gör att man inte behöver ta illa upp över dem.

Det är med såna aggressiva attityder som i tv-programmet han redogör för som man odlar hat. Jag förstår varför folk vill ta avstånd från religion, om den innebär att man måste vara så rabiat.

Fast jag ser ett problem här. Det är väldigt stor skillnad på den kristendom jag har växt upp med, ifrågasatt och växt in i.

Personally, I don't understand people who are inspired by the thought of being slaves to an omnipotent God. Yes, slaves. What else do you call it when disobeying the master is rewarded by an eternal swim in
the lake of fire?

För det första är det förstås rätt få som blir inspirerade av att tänka på sig själva som slavar. I den kristna retoriken pratar man ju om att vi var slavar under synden (besvärligt ord, men det betyder allt som skiljer oss från Gud och stänger oss inne) och lagen, men nu är fria genom Kristus och kan räta på oss och gå vidare. Friheten är ett ganska genomgående tema i hur kristna ser på livet, enligt min erfarenhet. I alla fall de kristna som känns trygga i sin tro och inte spända och hysteriska.

För det andra är det inte rättvist att överföra mänskliga relationers problem på vår relation till vår skapare. Enligt myten var vi skapade till harmoni, men den bröts. Den enda som förstår hur vi kan nå vår fulla potential och bli hela, vackra och fullkomliga är förstås den som har den ursprungliga ritningen. Vi är inte slavar. Vi är fundamentalt ensamma på ett sätt vi inte riktigt klarar av. Man kan tycka att det bästa vore om Gud kastade bort den misslyckade skapelsen, men han tycker att vi är så mycket värda att han inte
slänger oss i elden utan erbjuder oss att komma tillbaka igen. Det där med den dubbla utgången är något som många inte vill ta i med tång, men jag tycker att den mest rimliga förklaringen är att det ytterst är
ett val vi själva gör: vill vi till Gud eller inte? Och vad än "fundamentalisterna" (det är ett puckat uttryck) säger är jag säker på att Gud kan ordna det även för såna som inte själva inser att Kristus
hade nåt med saken att göra.

Religious people take it for granted that God exists, that he is perfectly good, that we can know his thoughts on moral issues, and that we should obey him in all things. They base their moral claims on this foundation. Atheists take it for granted that human happiness is good and that a just and fair society is the best device for maximizing human happiness.

Och här blir jag nästan lite irriterad över generaliseringen över vad religiösa människor tänker och tycker. För det första finns det fler religioner än tre i världen, och folk i de olika religionerna tänker på väldigt många olika sätt om detta. Inom religonerna också, för den delen. Men låt gå för det, det är väl bara rättvist, när så många representanter för olika religioner envist hävdar att det inte kan finnas någon moral om man inte tror på Gud. Om Gud finns, så finns han väl oavsett om man tror på honom eller inte. Genom Kyrkans historia har man ofta erkänt att det går att komma nära Guds vilja även på andra vägar än genom kyrkan själv. Det är så PUCKAT att säga att ateister inte kan ha någon moral!

Men den grundläggande frågan är ändå denna: kan vi veta Guds vilja, alltid och i alla frågor? Många gånger tycker jag att det är skönt att luta mig på tanken att det finns ett rätt svar, och att fastän vi inte känner till det finns det någon som gör det. Det där med Guds vilja är det som jag själv brottas med mest, de dagar jag tror. (De dagar jag inte tror brottas jag med frågan om Guds existens.) Men man får väl inse att det bara är att titta på kristenhetens historia för att se att det är uppenbart att man inte alltid vet Guds vilja. I så fall skulle kristna väldigt sällan göra stora och systematiska fel, och ändå har en hel del ont gjorts i religionens namn. Jag tror att det är för att man förväxlar Guds vilja med sin egen och inte är ödmjuk nog. Det är mycket lättare hänt om man är säker på att man själv alltid vet vad Gud vill. Hur kan man vara säker? Hur törs man säga till Gud: "Jag vet nog vad du egentligen vill"?

Att lyda Gud är inte så lätt, det borde alla kristna veta. Vi tror att Gud vet vad som i längden är bäst för oss, men de som tror att de själva kan utläsa alla svaren vid varje enskild situation, de är helt enkelt lite för stöddiga. Gör man saker i hat och vrede, eller av illvilja, rädsla, avundsjuka eller fåfänga, då kan man ändå börja misstänka att man inte gör det på något sätt eller av något anledning som Gud skulle uppmuntra.

Hur ska folk kunna mötas om man aldrig samtalar, lyssnar, är beredd att sätta sig in i en annan persons resonemang? Man måste börja med sig själv, och försöka lära sig tala med folk i stället för att tala till dem eller över huvudet på dem.

***

Varför är det så stor skillnad på kristendomen som jag har lärt känna den, och den religion som man berättar för mig om i tredje hand?

1 Lp,,emtarer:

  • Hittade just din blogg på nyligen.se, kommer att följa den med stort intresse.
    /Göran
    http://goranh.blog-city.com/

    By Blogger Göran H, at 23 december 2004 14:32  



<< Home