Tvivel och tillit

torsdag, januari 13, 2005

skapare av himmel och jord

Jo. Jag tror på en skapargud.

Jag tror att Gud både satte igång världen och har en aktiv del i skapelsen nu. Det är uppenbart att han inte gör det på ett sätt som ägnar sig för oss att studera, och det tycks som om han för det mesta låter saker ta hand om sig själva. Exakt var Gud ingriper kan vi inte veta.

Jag tror att Gud är ärlig, och har gjort världen på det sätt som den ser ut att vara. Inklusive årmiljarder, evolution och allt vad det innebär.

Jag tror också att hela det här tjafset om hur Gud egentligen gick till väga när han skapade mest grundar sig i att somliga har velat använda naturvetenskapen för att påstå att en tro på Skaparen är orimlig eller omöjlig. So what? Låt den vara orimlig i deras ögon då, den blir väl inte mindre relevant för det. Att det inte är omöjligt att tro vet vi redan.

För övrigt förstår jag inte varför vi ska låta någon annan bestämma vad det är vi tror på och står för. Det är en betydligt mer relevant fråga.

Idag läste jag Lutherhjälpens tidning, och sedan ett kapitel ur klassikern Herr Gud, det är Anna. Det som slår mig är att jag tänker ”Just det, så här var det ju”. När jag värjer mig emot alla föreställningar om att kristendom innebär att vara dum, auktoritetstroende, konservativ eller rentav bakåtsträvande, motståndare till allt roligt och dessutom antiintellektuell, då har jag samtidigt tagit åt mig så mycket av dessa synsätt att jag nästan blir förvånad när jag märker att det finns folk som faktiskt utövar religionen mer eller mindre på det sätt som jag uppfattar den.

När jag försvarar kristendomen, på mitt blygsamma och väldigt omissionerande vis, brukar jag påpeka att det kan vara värt att kolla hur folk som utövar en religion ser på den, och då inte bara se till de mest extrema och iögonfallande grupperingarna. På något sätt har jag inte lytt mitt eget råd. Jag ser bara stollarna å ena sidan och de rabiata motståndarna till allt vad religion heter å andra sidan, och är nästan blind för de kloka, jordnära och ansvarstagande kristna. De finns. Jag vill vara en av dem.

söndag, januari 09, 2005

Jag tror på Gud fader allsmäktig

Jag tror är ju ett uttryck som man ofta klagar på. Det finns två aspekter på tro, försanthållande och tillit ("förtröstan"). Det senare är ju den praktiskt sett mest intressanta. Det där med vad man håller för sant och inte är delvis en annan sak, kanske ofta mest en bieffekt. Jag är agnostiker, om man så vill, eftersom jag gärna erkänner att vi inte i strikt mening kan veta särskilt mycket om Gud.

Ändå &emdash; eller kanske just därför &emdash; slår jag vakt om många grundläggande teser på ett sätt som kan te sig dogmatiskt. Det beror på att det inte är mycket bevänt med en halv religion. Jag vill ha en hel. Bit över alltihop! Ben och kärnor kan man alltid spotta ut.

Jag är fullständigt ärlig och uppriktigt när jag säger att jag tror. Jag litar på Gud och jag vill bekänna mig som kristen. Det handlar inte om att kunna försvara teologiska spetsfundigheter eller att ta hem filosofiska debattpoäng. Det går alldeles utmärkt att försöka leva ett kristet liv och ansluta sig till Kyrkans bekännelse utan att förstå varenda detalj. Gud tar hand om det jag inte förstår. (Hmm. Är detta en antydan till dubbeltänk? Ett försök att ursäkta slarvigt tänkande? Vi får väl se.)

Gud fader. Säga vad man vill om könsroller och det absurda i att tänka sig Gud som en person med kön, det går ändå att hitta mytisk och symbolisk mening i att kalla honom fader. Jag lägger in en hel del i det. En far är en som uppmuntrar sina barn till självständighet och att gå ut och visa vad man går för. Beskyddar och försvarar, men mest i form av uppmuntran och goda råd och inte någon ständig aktiv övervakning. Ger identitet och sammanhang. Erbjuder ett hem åt den som vill, oavsett trassel, som i liknelsen om den förlorade sonen.

[Politiskt korrekt brasklapp: det här sättet att tala om fadern behöver inte vara ett uttalande om hur mänskliga fäder (och mödrar) är eller bör vara. Vanliga människor innehåller alltid en blandning av alla möjliga arketyper.]

Allsmäktig. Jag tror att Gud faktiskt kan göra vad som helst, men att han i den här skapelsen följer sina egna spelregler. Jag tror att Gud kan göra under, att han har sina egna bakdörrar för att gripa in i skeenden, men att han mycket sällan (och aldrig på ett för oss förutsägbart sätt) faktiskt direkt påverkar makroskopiska fysiska händelser utan för det mesta agerar genom människor. (Och hur påverkar han människorna? Ah! Intressant fråga. Jag återkommer till det, förmodligen många gånger.)

***


Hur är det nu med min intellektuella hederlighet? Den centrala frågan är väl om jag kan motivera min tro.

Behöver jag motivera detta? Jag är mest intresserad av min religion som en fungerande attityd till livet. Ska man vara krass så är såna här intellektuella övningar mest en sak jag ägnar mig åt för att jag ibland finner att jag utifrån min religiösa livshållning uttalar mig om hur saker är eller bör vara. Eftersom förnuft är en av de dygder jag håller högst anser jag att det är en hederssak att granska mitt eget tänkande och se om det är förnuftigt.

Det är en gammal iakttagelse att tankar oftast börjar med att man redan har en åsikt, och sedan försöker man motivera den. De historiska orsakerna till att man håller vissa åsikter och uppfattningar (i detta fall: min uppfostran och många personliga erfarenheter av att aktivt utövande av kristendomen är bra för mig och andra) är oftast helt andra än de motiveringar man drar upp för att försvara dem (i detta fall: å ena sidan hänvisningar till sådant som visar att människan har ett grundläggande religiöst behov, å andra sidan historiska och textkritiska argument som förankrar kristendomen i något som liknar fakta). Så är det, i grova drag.

Hur jag än vänder och vrider mig så är det så att en del av min världsbild är grundad i känslor och inte i förnuft. Det är inte egentligen ett problem, anser jag, så länge det harmonierar med förnuftet.

Om ärlighet och intellektuell heder är samma sak, då är jag nog på den säkra sidan. Vi får väl se vart det här tar vägen. Ett nytt avsnitt av trosbekännelsen dyker upp på denna plats i sinom tid.