Tvivel och tillit

söndag, januari 09, 2005

Jag tror på Gud fader allsmäktig

Jag tror är ju ett uttryck som man ofta klagar på. Det finns två aspekter på tro, försanthållande och tillit ("förtröstan"). Det senare är ju den praktiskt sett mest intressanta. Det där med vad man håller för sant och inte är delvis en annan sak, kanske ofta mest en bieffekt. Jag är agnostiker, om man så vill, eftersom jag gärna erkänner att vi inte i strikt mening kan veta särskilt mycket om Gud.

Ändå &emdash; eller kanske just därför &emdash; slår jag vakt om många grundläggande teser på ett sätt som kan te sig dogmatiskt. Det beror på att det inte är mycket bevänt med en halv religion. Jag vill ha en hel. Bit över alltihop! Ben och kärnor kan man alltid spotta ut.

Jag är fullständigt ärlig och uppriktigt när jag säger att jag tror. Jag litar på Gud och jag vill bekänna mig som kristen. Det handlar inte om att kunna försvara teologiska spetsfundigheter eller att ta hem filosofiska debattpoäng. Det går alldeles utmärkt att försöka leva ett kristet liv och ansluta sig till Kyrkans bekännelse utan att förstå varenda detalj. Gud tar hand om det jag inte förstår. (Hmm. Är detta en antydan till dubbeltänk? Ett försök att ursäkta slarvigt tänkande? Vi får väl se.)

Gud fader. Säga vad man vill om könsroller och det absurda i att tänka sig Gud som en person med kön, det går ändå att hitta mytisk och symbolisk mening i att kalla honom fader. Jag lägger in en hel del i det. En far är en som uppmuntrar sina barn till självständighet och att gå ut och visa vad man går för. Beskyddar och försvarar, men mest i form av uppmuntran och goda råd och inte någon ständig aktiv övervakning. Ger identitet och sammanhang. Erbjuder ett hem åt den som vill, oavsett trassel, som i liknelsen om den förlorade sonen.

[Politiskt korrekt brasklapp: det här sättet att tala om fadern behöver inte vara ett uttalande om hur mänskliga fäder (och mödrar) är eller bör vara. Vanliga människor innehåller alltid en blandning av alla möjliga arketyper.]

Allsmäktig. Jag tror att Gud faktiskt kan göra vad som helst, men att han i den här skapelsen följer sina egna spelregler. Jag tror att Gud kan göra under, att han har sina egna bakdörrar för att gripa in i skeenden, men att han mycket sällan (och aldrig på ett för oss förutsägbart sätt) faktiskt direkt påverkar makroskopiska fysiska händelser utan för det mesta agerar genom människor. (Och hur påverkar han människorna? Ah! Intressant fråga. Jag återkommer till det, förmodligen många gånger.)

***


Hur är det nu med min intellektuella hederlighet? Den centrala frågan är väl om jag kan motivera min tro.

Behöver jag motivera detta? Jag är mest intresserad av min religion som en fungerande attityd till livet. Ska man vara krass så är såna här intellektuella övningar mest en sak jag ägnar mig åt för att jag ibland finner att jag utifrån min religiösa livshållning uttalar mig om hur saker är eller bör vara. Eftersom förnuft är en av de dygder jag håller högst anser jag att det är en hederssak att granska mitt eget tänkande och se om det är förnuftigt.

Det är en gammal iakttagelse att tankar oftast börjar med att man redan har en åsikt, och sedan försöker man motivera den. De historiska orsakerna till att man håller vissa åsikter och uppfattningar (i detta fall: min uppfostran och många personliga erfarenheter av att aktivt utövande av kristendomen är bra för mig och andra) är oftast helt andra än de motiveringar man drar upp för att försvara dem (i detta fall: å ena sidan hänvisningar till sådant som visar att människan har ett grundläggande religiöst behov, å andra sidan historiska och textkritiska argument som förankrar kristendomen i något som liknar fakta). Så är det, i grova drag.

Hur jag än vänder och vrider mig så är det så att en del av min världsbild är grundad i känslor och inte i förnuft. Det är inte egentligen ett problem, anser jag, så länge det harmonierar med förnuftet.

Om ärlighet och intellektuell heder är samma sak, då är jag nog på den säkra sidan. Vi får väl se vart det här tar vägen. Ett nytt avsnitt av trosbekännelsen dyker upp på denna plats i sinom tid.


0 Lp,,emtarer:

Skicka en kommentar

<< Home